Igår var jag och mamma och hälsade på mormor. Grävde ner en rosa blomma brevid denna fina röda som stod i mitten. Känns så konstigt att vara där, blir så ledsen, inte att jag gråter men bara nere. Även fast jag aldrig träffade dig, så älskar jag dig. Det är något band som finns ändå, nästan så att jag känner att vi får kontakt när jag är på kyrkogården. Och ibland när jag känner att någonting är i rummet, brukar jag alltid bli lugn efter ett tag för jag vet att det är du, du och mina andra skyddsänglar. Så ja, man kan faktiskt älska någon man aldrig mött.