Igår övningskörde jag upp till Sjukhuset med min Älskling och mamma, var hellugnt tills pappa mötte mig vid hissdörrarna på plan 8. Farmor låg och kollade ut genom fönstret, och hon reagerade inte ens på min beröring vid hennes arm. Jag fick gå runt sjukhussängen och klappa på henne, visste inte vad jag skulle säga. Blev mest stum. Jag fick fram ett klent "Hej farmor" och hon kollade på mig i vilket som kändes som en evighet. Jag såg ju att det var hon där inne, även fast det inte såg ut som henne på utsidan. Hon bara låg där och blinkade, tyckte så synd om henne. Hon som inte sagt ett ord på 3 dagar fick fram "Hej Älskling" till mig, och det värmde så läskigt mycket så jag var tvungen att rusa ut därifrån med tårar i ögonen. Jag önskar det fanns någonting jag kunde göra för henne, men det finns det inte. Läkarna har redan sagt att det är kört. Det är livets gång, men det känns som att alla bara försvinner! Jag kan inte glömma dem bilderna jag fick från igår, har knappt kunnat sova på hela natten men som tur är så har jag världens bästa pojkvän som håller om mig och trycker mig till sig varje gång jag började röra på mig. Jag älskar dig, och jag älskar dig farmor <3